Lycklig <3

Länge sedan sist…

Har inte särskilt stort behov av att skriva av mig nuförtiden. Inte heller att surfa runt. Gör det ibland, och funderar ibland på om någon kikar in här längre.

Hur som helst, om någon gör det, så kan jag bara meddela att jag just nu är ganska lycklig.

Tillfreds med vem jag är, tillfreds med vart jag är i livet. Skilsmässan är förbi, första och till och med andra året också. Saker har lagt sig, nya vanor har uppstått och tillkommit.

Han den Fina finns i mitt liv fortfarande. Mer än någonsin. Vi har det bra, och vi fortsätter finnas där för varandra utan att prata om att flytta ihop eller blanda ihop allt. Mina barn tycker mycket om honom. Hans barn tycker mycket om mig. Attraktionen mellan oss finns kvar, vi har fortfarande saker att utforska hos varandra. Det räcker så.

Vart det tar vägen vet ingen, och det är helt ok. Det enda som är säkert här i livet är att ingenting är bestående. Så vi njuter så länge det varar. Två år vid det här laget. Vem hade kunnat tro det?

Gummibandseffekten?

När jag tar avstånd, håller mig borta.. visar tydligt att jag satsar på att gå vidare. Ja, då kommer han än närmre. Bryr sig om än mer, tar sig tid att träffas än mer. Gör sig än det ena och än det andra ärendet.

När jag tar till mig honom närmre och visar det med ord och inte bara handling, då backar han ifrån. Säger det själv, han blir osäker och ryggar. Blir rädd. För att bli osjälvständig. Rädd för att vilja för mycket.

Därför bestämde vi att bryta, igen. När det blir verklighet visar sig gummibandseffekten. Hur håller jag emot den här gången? Eller ska jag kanske bara låta gummibandet svaja på, så att det till slut jämnar ut sig?

Trodde vi var klara med varandra den här gången, eller rättare sagt, så har det ALDRIG känts. Men trodde att vi skulle vara tvungna att vara klara med varandra nu.

Ensam igen

Vi har gått i cirklar och övriga livets bagage och pockande har ju hela tiden stött på. Det är bra när vi träffas, mer än bra. Fantastiskt. Det är mindre bra när vi inte träffas. Och att få det att bli jämnbra verkar omöjligt.

Jag har känt att jag inte orkar med osäkerheten längre, har ställt krav och till slut blev det så här. Han kan fortfarande inte satsa och ge det som behövs för att ha en relation.

Så helgen har varit känslofylld, fylld av tårar, ångest i brösten, en känsla av att ha blivit ratad, spillt bort tiden, varvat med kärlek, omtanke, tacksamhet, inte ångrat en sekund, vetskapen om att jag fortfarande finns i hans hjärta men det fungerar inte nu. Och jag måste ta till mig tanken att jag kan inte bara vänta.. Jag måste ta steget vidare och fortsätta, annars drunknar jag och dras ner.

Det som gör mest ont är de gamla såren, de som var nyläkta, som rivs upp. Och att jag gått ner för räkning igen. Är det värt att blotta sig och utsätta sig för att såras?! Ja, det är det faktiskt.. trots allt!

Vi har fått lång tid tillsammans, nästan hela min numera drygt tvååriga tillvaro som separerad. Han finns i mitt hjärta för alltid, men kanske inte längre i mitt liv. Och det gör ont!

Trött på hur jag tänker

Ibland blir jag trött på att jag ens tänker. Det vore så mycket lättare att bara vara, hela tiden, och i allt.

Men nu är jag inte sån, såklart. Jag ÄR, men jag tänker, resonerar, vill förstå, tänker vidare, hela tiden.

Historien går vidare med Han den Fina. Men inte är livet lätt att få ihop när man har bagage, sårade känslor, rädslor och två olika liv. Det är en intressant resa, och vart den slutar vet ingen. Problem kommer och går, vi kramar oss igenom den och använder mjuka ord. Återigen, vart det slutar vet ingen. Det har gått lång tid, ännu längre tid nu. Jag är fortfarande övertygad om att jag vill leva själv, länge, länge till.

Har inte..

.. särskilt stort behov varken att skriva eller läsa just nu. Slösurfar mest, men kikar in då och då hos mina favoriter. För det mesta utan att kommentera.

Det mesta är lugnt just nu, kanske därför. Jag vilar. Vilar i att det är just lugnt. Vilar i att det finns ett vi. Just nu är det vi helt enkelt. Vilar i att han har fina smeknamn på mig, kallar mig fina saker. Vilar i att barnen är harmoniska. Vilar i att de mår bra. Vilar i att relationen med exet fungerar ypperligt just nu. Vilar i att jag har vänner som bryr sig om. Vilar i att det går bra på jobbet och att mina arbetskamrater är såna härliga människor.

Jag vilar, för vem vet hur länge lugnet varar? Just nu tankar jag bara, fyller på. Och ger kärlek till alla som vill ta emot.