Länge sedan sist…
Har inte särskilt stort behov av att skriva av mig nuförtiden. Inte heller att surfa runt. Gör det ibland, och funderar ibland på om någon kikar in här längre.
Hur som helst, om någon gör det, så kan jag bara meddela att jag just nu är ganska lycklig.
Tillfreds med vem jag är, tillfreds med vart jag är i livet. Skilsmässan är förbi, första och till och med andra året också. Saker har lagt sig, nya vanor har uppstått och tillkommit.
Han den Fina finns i mitt liv fortfarande. Mer än någonsin. Vi har det bra, och vi fortsätter finnas där för varandra utan att prata om att flytta ihop eller blanda ihop allt. Mina barn tycker mycket om honom. Hans barn tycker mycket om mig. Attraktionen mellan oss finns kvar, vi har fortfarande saker att utforska hos varandra. Det räcker så.
Vart det tar vägen vet ingen, och det är helt ok. Det enda som är säkert här i livet är att ingenting är bestående. Så vi njuter så länge det varar. Två år vid det här laget. Vem hade kunnat tro det?
Tro, hopp och kärlek... 
Härligt att läsa! Jag önskar verkligen att få känna den där tillfredställelsen du beskriver. Jag är i varje fall oändligt tacksam att jag hittade bland annat din blogg och att jag började blogga själv, det har hjälpt mig mycket. Kram på dig och jag hoppas få se dig då och då även framöver.
Glad för din/er skull!!! Man måste inte följa några mallar – gör det som är rätt för er!
Önskar att jag kommer dit någon dag oxå, men just nu tar mina 3 troll den mesta av min tid, vare sig de är hos mig eller hos sin far 🙂
kram
Pingback: Själv eller ensam « Vandrar vidare
Hej! Tittar ibland in för att se hur du har det. Så härligt att du har det bra! Många hälsningar från Marie i Göteborg
Hej! Klart jag har tittat in… titt som tätt 🙂 ! Och gett upp ibland också 😦 ! Men så otroligt glad jag blev av ditt sista inlägg! Värme och lycka strålar det om i det. Fortsätt så! Varma ”syster-kramar” från AK